En mor och hennes 3 barn

En mor och hennes tre barn

Jag vaknade varje dag vid hans sida, jag väckte honom och vi började förbereda frukost till våra tre barn. Han brukade koka vattnet medan jag värmde brödet, han brukade väcka barnen och jag klä dem. Vi brukade sitta runt vårt lilla bord och framför mig fanns varmt te och bröd, jag åt alltid sist, ville att de skulle bli mätta men då brukade han dela på sitt bröd och ge mig ena halvan. Vi var inte förmögna, men vi var lyckliga och jag hade tagit för givet att dessa dagar skulle förbli så. Men tyvärr kom den dagen då allt förändrades. Jag började vakna ensam, jag började koka vattnet, värma brödet, väcka barnen och klä på dem helt ensam. Där fanns inte han som brukade dela sitt bröd till två halvor för han hade blivit mördad, min man hade blivit mördad av terroristerna. Jag fick aldrig mer se honom efter det.

Några dagar efter hans bortgång började brödet ta slut, jag blev tvungen att flytta till min mans familj men de var precis som oss, klarade sig precis på det de hade och kunde inte ta hand om oss. Vi hamnade på gatan, utan något tak, utan något bord eller bröd men ett hopp av någon form av skydd var vad som höll oss vakna.

En morgon satt jag med barnen på Bagdads gator, väntande på att någon av dem som passerade oss skulle hjälpa mig, en slant för dagen var en chans att överleva. Jag kände doften av bröd, en kvinna stod framför mig och delade på sitt bröd och gav mig ena halva och mina barn andra halvan. När hon såg mig ge min halva till barnen kom hon fram och sa ” Barnen behöver en stark mamma, ät du också”.

Mina tårar föll, för så brukade han säga till mig.